Vi hade ju tänkt att segla detta redan förra året men p.g.a. att vi inte fick båten inmätt blev det inte av då. Vi var grymt sugna på detta och såg fram emot att testa den nya banan, inte minst lockade att få segla ut i havet. Vi hade ganska lågt ställda förväntningar eftersom vi i den enda genomförda kappseglingen innan med båten (Bohusracet) gått rent uselt.
Litet hade vi funderat efter Bohusracet och kommit fram till några saker vi ville ändra. För det första insåg vi att vi troligen varit litet mesiga med fockhanteringen. Under de få tillfällen som det bjudits på kryss under semestern har jag kunnat konstatera att focken fungerar bättre om man skotar den hårdare. Mycket hårdare. Dessutom har vi konstaterat att Seldéns originalfall inte håller måttet. Inför Tjörn runt har det alltså investerats i nya tåtar som ska töja sig mindre. Silver för stor, blå för fock och röd för spinnaker.
Fallen visade sig göra underverk! Plötsligt gick det att hissa fock och stor ”på riktigt” och de stannade dessutom kvar. Fantastiskt. Kasst att Seldén inte levererar bättre snören i original.
Nu till själva racet. Starten gick väl sådär. Det var trångt. Inte på linjen eftersom vi bara var 31 båtar i starten men att komma fram till linjen! Huga. Det blev inte mycket tid över till att få någon överblick på läget direkt. Det var först sista minuten innan start som vi lyckades säkert identifiera startfartygen.
Vi går någonstans mitt på linjen och har ett riktigt fint och fritt läge och känner att detta blir bra. Plötsligt bara sekunderna innan start kommer det in en X-99 och gör en klassisk grosshandlare på oss och för att undvika kollision tvingas vi falla av och vårt läge är borta. Självklart skulle vi protesterat men jag gitter helt enkelt inte (jag fattar att jag låter gnällig men detta var faktiskt helt solklart – hade vi hållit kurs hade X-99:orna decimerats med en mindre båt i resultatlistan och jag behövt köpa nytt peke).
Alltså är vi redan i starten hundra meter efter, något som snabbt utökas till tvåhundra och mer ändå då vi tvingas till slag p.g.a. att tidigare nämnda X-99 nu täcker oss totalt och vi tvingas till slag och får ducka för flera båtar. Att vi har litet dålig fart på kryssen i den lätta vinden är uppenbart men det går ändå mycket bättre än det vi upplevde på Bohusracet. Stundtals hänger vi faktiskt med och kan plocka båtar ibland och tappar ibland. Tendensen är dock att vi sakta tappar något. Trots detta är vi ändå hyfsat med nere vid Björholmen. Ut i havet gör vi några bra slag och kan plocka in en aning och hela vägen ner till sydspetsen Härön är vi någorlunda med. Inte bra men inte helt avhängda. Det ser inte helt pissigt ut.
Nu händer något. Vi har försökt analysera och förstå vad men vi har inte lyckats greppa det ännu. Vi kör ut i havet så långt österut det går i rännan och tänker att vi där nere ska kunna gå i mindre ström (som vi upplevt är mot). Vi jämför oss med båtar runt omkring och konstaterar att vi går fortare och, faktiskt, högre. Wow, that’s a first. Även killarna på railen säger att vi kör ifrån båtarna som valt ett västligare spår. Gött. Vi seglar på på detta vis ända tills vi touchar begränsningslinjen mellan Saltskavet och Dynan och lägger ett slag ut i havet. Guppigt och dålig fart blir resultatet men det var väntat. Tillbaka söderut och ner till begränslingslinjen igen. Nytt slag ut i havet. Men vad nu? Vart tog alla båtar vägen? Plötsligt är vi helt ensamma. Alla båtar som vi hade i lovart och akter om är borta. Vad hände? Vi fattar nada. Nere vid Dynan är vi i princip ensamma, endast några få eftersläntrare följer. Vi har på några få slag tappat allt och har ingen aning om vad som hände. Uppenbarligen har vi fattat något fundamentalt fel här med ström eller vind men resultatet är i alla fall att vi är sist. Vi trodde att vi gjort rätt men det var uppenbarligen fel. Ska bli intressant att höra vad andra har att säga om denna kryss.
Modet sjunker självklart men nu är det spinnaker. Upp med blåsan och fin åka ner till Skallen. Gipp och lika fin åka upp till Åstol men den riktigt goa känslan vill inte infinna sig. Tappet på sista kryssen gnager. Från Åstol upp till mål är det i princip plattläns. Vinden fyller i mer och mer och vi lägger oss på optimala skärvinklar och gör några gippar. Vi har hållit jämt med en båt som vi borde gå ungefär samma med och bestämmer oss för att försöka att gå om på annorlunda vägval. Alltså väljer vi Källöbron som visar sig vara tokfel. Vi stannar helt under bron och kan bara se den andra båten dra iväg och gå i mål några hundra meter före oss.
I mål på 6 timmar, 55 minuter och 36 sekunder. Alldeles för dåligt. Det blir en 23:e plats i startgruppen (av 31) och 73:e totalt på ”stora” banan. Vi är inte nöjda men hittar ändå ljusglimtar i att vi faktiskt fick fart i båten, åtminstone ibland.
Men den allmänna meningen ombord är att den långa banan är för lång. Vi kommer inte att göra om detta om banan blir kvar.
Båten seglas, efter viss diskussion, hem redan på lördag kväll. Det blev en repa det! Men det är en helt annan historia…