Team Spiff seglade Höstknalten

Track, del 1

Årets sista kappsegling och skepparen var grymt sugen efter förra helgens uteblivna Kräftkör. Under veckan hade väderinstitutens prognoser pendlat mellan väst och nordväst och från 8 m/s som lägst upp til 16 m/s som mest. Jag ville tro på 8 m och läste nog gärna de prognoserna med visst filter. Vi skulle segla helt enkelt. Besättning denna gång var undertecknad, Anna-Lena, Harry (8 år) och Nils (70 år). Troligen yngst och äldst besättning samtidigt alltså.

Tävlingsdagen kom och åtminstone jag var grymt taggad. YR sa 8-10 m västnordväst och det skulle passa oss. Att det kunde bli litet vågigt efter en kulingnatt vid Trubaduren förstod vi men det skulle ju bara röra sig om en timmes omak för att sedan ersättas med en ”tjurrusning” från Vanguard till Fjärskärsbåden. Trodde vi.

Redan i starten stod det klart att prognosen inte stämde. Det blåste mer. Ganska mycket mer. Vi körde ändå fullt ställ i starten eftersom vi strax skulle falla och vi trodde på viss vindlä bakom öarna. I vår start skulle det vara hela 5 båtar: två NF:ar och tre Cumulus men den andra NF:en kom aldrig till start. Klokt val. Vi bommade starten litet grand och hade en Cumulus precis i näsan som gick bara nästan lika fort. Han ville absolut inte att vi skulle gå om i lovart så vi föll av kraftigt och kom nästan om i lä innan vi var ihop igen. Vi följdes åt ner till Rödskär där vi valde den något längre rutten öster om men kom då bort från de andra och se: genast var vi om. Därefter var det bara ren åka ner mot Donsö huvud. Där skildes våra vägar åt. Vi hade redan på förhand bestämt att vi skulle gå väster om Valö genom gruset. Detta av två skäl: dels var det något kortare väg och dels trodde vi att vi skulle få mer sjölä något längre tid. De andra gick den mer traditionella rutten öster om. På väg ner mot Knalten stod det klart att vinden bara ökade så vi tog först ett rev och sedan ett till. Dessa båda manövrer gjorde att vi fick se två av Cumulusarna glida förbi oss långt i lä och de var före oss upp till Knalten.

Track, del 2

Efter rundningen började vi kryssen. Cumulusarna tog klart bättre höjd än oss men vi gick fortare så totalt sett hängde vi med tyckte vi. Istället hade vi ett annat problem…

Nu måste man veta litet om hur NF:en är att segla för att förstå vad som hände och varför vi inte blev oroliga tidigare. NF:en är en ganska smal båt med V-format skrov. Den har alltså ingen direkt formstabilitet. Rätande moment sitter i kölen. Den har låga fribord så man är nära vattnet. Ovanpå detta har den mycket segel. Även revad blir det en del och focken är ju som den är. Antingen uppe eller inte. Det kränger alltså en del när det brallar. När vattnet når relingslisten brukar det ta stopp men blåser det mycket blir det lätt litet mer kräng, speciellt om man saknar fyra gubbar på railen. När vattnet når sista mantågsstöttan sprutar det rakt in i sittbrunnen. Festligt. Normalt är detta inte ett problem. Det blir aldrig så mycket vatten och det rinner så sakta ut genom en strategiskt placerad självläns. Inget man till vardags behöver oroa sig för alltså. Idag var det emmellertid inte som vanligt…

Våghöden var rejäl. Vi bedömde den till runt 3 meter. I ungefär varannan  våg trycktes vi ner av vinden samtidigt som vågen pressade ner oss ordentligt. In i sittbrunnen forsade alltså inte bara litet vatten utan ganska ansenliga mängder. Så länge vi gick på styrbords bog upplevde vi trots detta inte det hela som ett reellt problem. Det rann så sakteliga ut och förhållandena var ändå bättre än vi befarat. Vi gick dessutom fort. Det var när vi skulle slå som problemen började.

Vi slog till babord upp mot Vanguard. Precis i slaget kom en våg och stoppade upp oss så vi stannade i vindögat. Jag tvingades vräka över båten med rodret för att vi skulle komma runt men hann inte lossa på storskotet. Resultatet blev att vi pressades ner ordentligt, Anna-Lena och Harry tappar fotfästet och föll ner i lä. Vi fick in ordentligt med vatten i sittbrunnen – mer än förut. Ingen skadar sig dock och det hela är över på tio sekunder. Vi inleder vår nya bog och börjar köra. Då först inser jag att motorpanelen står helt under vatten. Det kan aldrig vara bra. I nästa sekund inser jag att luckan till stuvfacket på styrbords sida står delvis öppen. I överhalningen har något där nere flyttat på sig och petat upp luckan på glänt (det där lucklåset har retat mig i två års tid eftersom  det envisas med att åka upp hela tiden). Allt vatten vi har i sittbrunnen åker alltså just nu rakt ner i stuvfacket!

Beslutet är lätt att ta: Lätta på skoten! Vi faller av mot Valö. Det är slut. Vi får en ordentlig åktur in mot Valö där vi aldrig är under 8 knop men båten känns hela tiden underligt trög. Det får sin föklaring i hamn. Vi öser ur mer än 100 liter vatten ur stuvfacken på styrbordssidan (jag tappade räkningen efter tiotalet hinkar). Nere i motorrummet är det knappt 50 liter plus en del inne i båten som letat sig in genom de ihåliga längsgående balkarna. Blir en del torkjobb i vinter…

Efter grovstädning i båten åker vi ner till LSS klubbhus och är ändå med på ärtsoppan. Trevligt. Vi konstaterar att om vi hade hängt med Cumulusarna hade vi slutat topp 6 (vet man ju aldrig men man kan väl få drömma litet). Alltid en litet tröst.

I efterhand ångrar jag såklart att vi gick ut. Det blåste ju uppenbart alldeles för mycket för oss inte minst med tanke på besättningen. Jag kan bara skylla på att jag var så grymt sugen på att få genomföra en sista segling innan säsongen tog slut. Får ta det som en minnesbeta. Huvudsaken var att vi kom i land i ett stycke och fortfarande flytande. Motorn startade också fast det satt långt inne. Elfel i panelen troligtvis…

Vi får hoppas på bättre förhållanden nästa år. På pluskontot är ju Harrys jubel i varje vågdal på väg ut efter Knalten – innan slaget då.

-”Precis som Flume Ride, pappa!”

Bookmark the permalink.

One Response to Team Spiff seglade Höstknalten

  1. Ewaluvan says:

    Jag bangade ur när vi såg prognosen på morgonen. Calle var nog lite sugen på att köra själv, men tom han insåg att det inte var läge för solisegling. Låter ju lite vådligt när man läser om det, men tur att ingen blev skadad och kanske mest tur – att Harry inte blev rädd! Vi uns igen nästa år!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.