Slut för säsongen

På lördagen seglades Spiff till Önnered för att ligga där tills det blir dags för torrläggning. Redan på söndag åkte masten av och därmed var det definitivt slut för säsongen.

Vid avmastningen upptäcktes att motorlanternan ramlat av. Troligen har den fått sig en smäll under Knaltenseglingen och helt enkelt gett upp. Får bli en reparation till våren – en anledning att byta även den till LED alltså!

En genomgång av riggen visar att det behöver investeras i ny skotskena till focken och troligen också till storen. Dessutom ska spinnakerfallet bytas ut (till ett som avviker i färg från fockfallet). Dessutom funderar vi på att dra om spinnakerfallet så att det löper på utsidan masten sista två metrarna ner till däck. Då skulle fördäckaren kunna hjälpa till att hissa. Vi får se vad som blir prioriterat!

Team Spiff seglade Höstknalten

Track, del 1

Årets sista kappsegling och skepparen var grymt sugen efter förra helgens uteblivna Kräftkör. Under veckan hade väderinstitutens prognoser pendlat mellan väst och nordväst och från 8 m/s som lägst upp til 16 m/s som mest. Jag ville tro på 8 m och läste nog gärna de prognoserna med visst filter. Vi skulle segla helt enkelt. Besättning denna gång var undertecknad, Anna-Lena, Harry (8 år) och Nils (70 år). Troligen yngst och äldst besättning samtidigt alltså.

Tävlingsdagen kom och åtminstone jag var grymt taggad. YR sa 8-10 m västnordväst och det skulle passa oss. Att det kunde bli litet vågigt efter en kulingnatt vid Trubaduren förstod vi men det skulle ju bara röra sig om en timmes omak för att sedan ersättas med en ”tjurrusning” från Vanguard till Fjärskärsbåden. Trodde vi.

Redan i starten stod det klart att prognosen inte stämde. Det blåste mer. Ganska mycket mer. Vi körde ändå fullt ställ i starten eftersom vi strax skulle falla och vi trodde på viss vindlä bakom öarna. I vår start skulle det vara hela 5 båtar: två NF:ar och tre Cumulus men den andra NF:en kom aldrig till start. Klokt val. Vi bommade starten litet grand och hade en Cumulus precis i näsan som gick bara nästan lika fort. Han ville absolut inte att vi skulle gå om i lovart så vi föll av kraftigt och kom nästan om i lä innan vi var ihop igen. Vi följdes åt ner till Rödskär där vi valde den något längre rutten öster om men kom då bort från de andra och se: genast var vi om. Därefter var det bara ren åka ner mot Donsö huvud. Där skildes våra vägar åt. Vi hade redan på förhand bestämt att vi skulle gå väster om Valö genom gruset. Detta av två skäl: dels var det något kortare väg och dels trodde vi att vi skulle få mer sjölä något längre tid. De andra gick den mer traditionella rutten öster om. På väg ner mot Knalten stod det klart att vinden bara ökade så vi tog först ett rev och sedan ett till. Dessa båda manövrer gjorde att vi fick se två av Cumulusarna glida förbi oss långt i lä och de var före oss upp till Knalten.

Track, del 2

Efter rundningen började vi kryssen. Cumulusarna tog klart bättre höjd än oss men vi gick fortare så totalt sett hängde vi med tyckte vi. Istället hade vi ett annat problem…

Nu måste man veta litet om hur NF:en är att segla för att förstå vad som hände och varför vi inte blev oroliga tidigare. NF:en är en ganska smal båt med V-format skrov. Den har alltså ingen direkt formstabilitet. Rätande moment sitter i kölen. Den har låga fribord så man är nära vattnet. Ovanpå detta har den mycket segel. Även revad blir det en del och focken är ju som den är. Antingen uppe eller inte. Det kränger alltså en del när det brallar. När vattnet når relingslisten brukar det ta stopp men blåser det mycket blir det lätt litet mer kräng, speciellt om man saknar fyra gubbar på railen. När vattnet når sista mantågsstöttan sprutar det rakt in i sittbrunnen. Festligt. Normalt är detta inte ett problem. Det blir aldrig så mycket vatten och det rinner så sakta ut genom en strategiskt placerad självläns. Inget man till vardags behöver oroa sig för alltså. Idag var det emmellertid inte som vanligt…

Våghöden var rejäl. Vi bedömde den till runt 3 meter. I ungefär varannan  våg trycktes vi ner av vinden samtidigt som vågen pressade ner oss ordentligt. In i sittbrunnen forsade alltså inte bara litet vatten utan ganska ansenliga mängder. Så länge vi gick på styrbords bog upplevde vi trots detta inte det hela som ett reellt problem. Det rann så sakteliga ut och förhållandena var ändå bättre än vi befarat. Vi gick dessutom fort. Det var när vi skulle slå som problemen började.

Vi slog till babord upp mot Vanguard. Precis i slaget kom en våg och stoppade upp oss så vi stannade i vindögat. Jag tvingades vräka över båten med rodret för att vi skulle komma runt men hann inte lossa på storskotet. Resultatet blev att vi pressades ner ordentligt, Anna-Lena och Harry tappar fotfästet och föll ner i lä. Vi fick in ordentligt med vatten i sittbrunnen – mer än förut. Ingen skadar sig dock och det hela är över på tio sekunder. Vi inleder vår nya bog och börjar köra. Då först inser jag att motorpanelen står helt under vatten. Det kan aldrig vara bra. I nästa sekund inser jag att luckan till stuvfacket på styrbords sida står delvis öppen. I överhalningen har något där nere flyttat på sig och petat upp luckan på glänt (det där lucklåset har retat mig i två års tid eftersom  det envisas med att åka upp hela tiden). Allt vatten vi har i sittbrunnen åker alltså just nu rakt ner i stuvfacket!

Beslutet är lätt att ta: Lätta på skoten! Vi faller av mot Valö. Det är slut. Vi får en ordentlig åktur in mot Valö där vi aldrig är under 8 knop men båten känns hela tiden underligt trög. Det får sin föklaring i hamn. Vi öser ur mer än 100 liter vatten ur stuvfacken på styrbordssidan (jag tappade räkningen efter tiotalet hinkar). Nere i motorrummet är det knappt 50 liter plus en del inne i båten som letat sig in genom de ihåliga längsgående balkarna. Blir en del torkjobb i vinter…

Efter grovstädning i båten åker vi ner till LSS klubbhus och är ändå med på ärtsoppan. Trevligt. Vi konstaterar att om vi hade hängt med Cumulusarna hade vi slutat topp 6 (vet man ju aldrig men man kan väl få drömma litet). Alltid en litet tröst.

I efterhand ångrar jag såklart att vi gick ut. Det blåste ju uppenbart alldeles för mycket för oss inte minst med tanke på besättningen. Jag kan bara skylla på att jag var så grymt sugen på att få genomföra en sista segling innan säsongen tog slut. Får ta det som en minnesbeta. Huvudsaken var att vi kom i land i ett stycke och fortfarande flytande. Motorn startade också fast det satt långt inne. Elfel i panelen troligtvis…

Vi får hoppas på bättre förhållanden nästa år. På pluskontot är ju Harrys jubel i varje vågdal på väg ut efter Knalten – innan slaget då.

-”Precis som Flume Ride, pappa!”

Vi stod över Kräftköret

Det blev inget Kräftkör för Team Spiff i år. Fredag kväll kollades väderprognosen och enligt den skulle det blåsa mer än 12 m/s så vi chansade litet på att det skulle bli inställt. Dessutom: att segla ut i Kungs sund i nästan 12 m när det blåst kuling hela natten (om seglingen ändå skulle genomföras) bedömdes som oförsvarbart.

Döm om vår förvåning när vi då i efterhand får reda på att seglingen faktiskt genomfördes (helt OK eftersom villkoren för avbrytande inte uppfyllts – det blåste inte 12 m/s på Vinga kl. 07:00) MEN på en alternativ bana som inte funnits med i inbjudan! Inte OK!

Hade vi vetat det innan hade vi naturligtvis varit med. P.g.a. detta tappar vi åtminstone en placering i totalresultatet i Skepparkannan. Mycket surt. Och, ja, jag vet att man har rätt att ändra ”allt” innan start av en kappsegling men det gör inget om man redan från början påpekar att man kan komma att segla en alternativ bana. I vårt fall hade det gjort att vi kommit till start…

Skepparkannan 8, Reservdag

Track

Segling 8 blev ju inget av eftersom vinden inte behagade blåsa den kvällen. Därför fick vi anledning att använda reservdagen och den inföll alltså torsdag 6/9. Och nu kom det vind! 10 m/s i starten och, enligt Sjöfartsverket ViVa, 14 m/s vid Torshamnen. Bud på mer enligt prognosen. Hmmm, skulle man våga sig ut? Seglingsnämnden (Olle) bestämde ändå att köra och vi var 10 tappra båtar som trotsade väderprognosen.

Vinden låg på väst men skulle vrida mot syd så bana 5 kom upp (ABCABEA). Vi var ute och kände på vinden och konstaterade att det blåste för mycket för fullt ställ. Ett rev togs in och genast löpte båten mycket bättre. Prognosen talade om mer vind och massor av regn så vi bestämde oss för att köra utan spinnaker – skepparen ville inte blöta ner den i onödan såhär i slutet på säsongen…

Start mitt på linjen strax bakom en större båt (Omega 34) och i lä bakom den andra NF:en (skit också) men han kan inte hålla samma höjd som Omegan och faller kraftigt av framför vår näsa och långt ner i lä bakom den andra båten för att få fritt. Plötsligt ligger vi helt fritt igen rakt bakom Omegan som ju sakta drar ifrån. Vi kikar bakåt och konstaterar att det gör vi också. Vi kan hålla samma höjd som de framför och tar massor med höjd på båtarna som glidit ner i lä. Vi drar ifrån! That’s a first. Båten går väldigt fint på denna nästankryss.

Vi klarar att sträcka hela vägen upp till märke B även om det börjar mota lite när vi närmar oss. Båtarna som hamnat i lä måste ta minst ett slag och vi har vid rundningen en lucka bakåt på ca. 50 m. Upp till C är det bara åka och men vinden lättar ut bakom Asperö så revet åker ut. Efter rundningen av C blir det nästan plattläns in till A. Vi är en av få båtar som spirar focken och tjänar massor på det. Dessutom sätter strömmen hårt söderut så vi får segla säkert 10 grader mer norrut än vår egentliga kurs – ännu plattare alltså. Strax innan rundningen vid A kör vi ikapp några båtar ur starten innan men väljer att bromsa ner litet, medan vi tar revet igen, för att inte ställa till det i rundningen.

Efter rundningen märker vi genast att vinden vridit litet mot syd, precis enligt prognos, men inte har den ökat. Tvärtom har den minskat en aning, kanske beroende på det nu myckna regnandet. Vi har inte alls samma båtfart som under första benet och funderar på om revet ska ut igen. Men när det brallar känns revet rätt så vi beslutar oss för att det får sitta – vi skulle troligen tappa mer på manövern än var di tappar totalt på hela kryssen. Vi går inte alls lika bra nu och håller bara jämt med båtarna runt oss (förra benet gick vi ifrån) men vi tappar inget heller.

Vid rundningen av B är det litet trångt eftersom vi är tre båtar som kommer fram samtidigt och vi kommer in på babord så vi tar ut sista slaget något onödigt långt för att inte riskera behöva göra ett extra slag. Det blir aldrig någon dramatik men vi förlorar några båtlängder. Upp mot E är det halvvind och revet tas ur igen. Vi åker med några större båtar på deras häckvåg tills vinden lättar ur bakom öarna igen men de drar aldrig ifrån.

Efter E är det slör in mot mål men vi plattar till kursen och spirar focken och skär sedan upp igen. Återigen lönar det sig med spirad fock och vi drar ifrån en båt bredvid som inte spirat.

Vi tittar framåt och bakåt och konstaterar att vi troligen fixar en bra placering idag. I topp tror vi på Späckhuggaren som vi ser går i mål långt före oss – den hade vi aldrig en chans emot. Frågan är hur det går med Omega 34:an. Den är ju visserligen före men är det tillräckligt?

Resultatet i mål visar att vi tappade 2:a-platsen med ca: 1:30 till Omegan. Det var alltså ganska långt kvar till dem. 3:a alltså och säsongens bästa resultat. Kul. Blöta men nöjda packar vi ihop efter, vad det verkar, säsongens sista segling…