Team Spiff seglade Bohusracet

Nåja, inte hela teamet, bara Leif och Ulf. Detta gjordes med Leifs båt, en Omega 36.

Väderprognosen innan talade om mycket vind, upp till kuling, och övervägande sydligt. Ett orosmoment var att det eventuellt skulle bli stiltje framåt kvällen/natten.

Vi gick i startgrupp 3 med start 14:00. Vi konstaterade att vi var den båt i startgruppenen som hade lägst SRS och alltså skulle vara sist.

Det började bra. Mycket bra t.o.m. Leif prickade en perfekt start vi lovartsmärket och ganska snart var vi tre/fyra båtar som ryckte litet och gled iväg från de andra. Under bron var vi andrabåt och det höll fram till rundningen vid Stången. Kändes bra!

Nu började kryssandet och ganska snart stod det klart att vi inte hängde med. Vi gick både långsammare och lägre än alla konkurrenter och det började kännas tröstlöst. Redan. Vid Hasselöarna var vi femte sist. Men vi bet ihop och funderade litet. Ett ”ad-hoc” infockerarrangemang riggades och se, plötsligt gick vi 5 grader högre och dessutom snabbare än flera av konkurrenterna! Vi tappade fortfarande 5 grader i höjd på de andra men det kunde vi nu kompensera delvis med bättre fart. Vi fick litet häng på köklungan och hängde med hyfsat ner mot Wallhamn. Vinden ökade gradvis hela vägen ner och bitvis var det tufft.

Nere vid Son och Galten blev det ett vägval. I stort sett alla båtar valde att gå ner mot Älgö gavel och ut i Marstrandsfjorden vid Engelsmannen men vi valde, inte utan viss vånda, att gå den traditionella Tjörn Runtvägen norr om Kärrsön, Dyrön och Åstol. Att vi hade sällskap ut av en bra Arcona 340 som seglat upp oss från grupp 4 stärkte oss i detta läget. Vi tror att vi tjänade på detta vägval men vet inte eftersom vi totalt tappade kontaktetn med fältet i det skitväder som utbröt. Massor av vind och regn och vi var genomblöta och trötta.

Vi rundade till sist Hätteberget och såg nu fram emot en hiskeligt snabb slör norrut. Inte då. Vinden dog och vi låg mest och drev. Vi valde att gå ut i havet och körde ungefärligt kurs 330 grader men fokuserade hela tiden på att få spinnakern att stå. Det lönade sig. Vi hade upp emot två knop medström samtidigt som vi loggade 2-5 knop hela tiden och seglade upp båt efter båt. När morgonen grydde norr om Hållö kunde vi konstatera att vi hade häng på flera av de båtar som gått ifrån oss hopplöst under kryssen söderut.

På väg in mot Fjällbacka ökade vinden gradvis och det gick undan. I smygvägen vid Bringebärsholmen blir det trångt. En stor norsk entonnare som just dônat om oss tar ner gennakern alldeles framför oss och stannar. Vi glider ifatt och ligger med överlapp i lä. Han börjar orera om att han sticker 2.60 och måste ha plats. Vi svarar med att det är gott om plats i sundet och att vi kommer att ge honom all plats han behöver men att vi har litet svårt att bromsa med spinnakern uppe. I sundet faller han mer och mer och prejar helt enkelt upp oss på sandbanken på norra delen. Vi sitter fast! Turligt nog kommer en vindby, båten kränger till och vi glider av. Hela incidenten tar kanske 30 sekunder men känns som en timme! Vi bryr oss inte om att protestera.

Rundningen inne i Fjällbacka, den som man alltid hört talas om som ”omstarten i Fjällbacka”, blir en rapp spinnakerbog med gipp mitt på ostpunkten Valön. Vår plan var att gå upp i sundet Köttö/Porsholmen men inser att vi inte kommer att hinna med alla manövrer i den hårda vinden. Vi ser dock att båtarna som går ut söder om Lökhomen, vilket de flesta väljer, har problem att bära blåsan p.g.a. ”nedslagen”. Vi väljer därför vår rekade rutt ”nummer 2” mellan Porsholmen och Lökholmen och kan bära spinnakern utom just den korta sträckan mellan Dannholmen och Lönnholmen där den får fladdra. Vi är bra med! Lugn och stilla resa norröver med farter mellan 7 och 9 knop mellan skären. Härligt!

Utanför Kalvön händer det. Spinnakern ramlar ner. Fallet har gått av! Troligtvis har nattens stiltje i kombination med gammal sjö gjort att fallet gradvis nötts/slitits av. Nu höll det inte längre. Efter att ha bärgat spinnakern, som turlig nog inte hamnar under båten, och deppat en stund sansar vi oss och får spirat focken. Vi konstaterar att det är plattläns upp mot Svartskär och att vi går lika fort som båtarna runt oss trots segelföringen. Rätt tillfälle att tappa spinnakern alltså.

Resan in mot Strömstad och upp till Tresteinerne är bara åka. Vid Skreia kör vi ikapp ”Sterna” och hejar. Därefter inleds en lång kryss mot målet. Det är kraftig motström nu och vi bestämmer oss för att konsekvent hålla nära kusten för att i möjligaste mån ligga i strömlä. Här var vi inte på. Båda var trötta, vinden lättade ut och vi hade stundtals svåra problem med båtfarten. Vi orkade inte lösa problemet. Inte förrän vi nått Ulsholmen började vi få ordning på oss, grejerna och båtfarten. Där vred vinden något och ökade och vi kunde sträcka ner mot Mjölskär, några enstaka slag utanför Fjällbacka bara, och börja dra ifrån båtarna runt oss igen. Vi tror på en tid i mål på runt 30 timmar!

Strax innan vi når fram till Mjölskär börjar det bli jobbigt. Vinden vrider emot och minskar. Samtidigt sätter strömmen hårdare och vi kommer ingenstans! Vi tappar två timmar här. Två timmar! Vi gjorde säkert 50 slag mellan Mjölskär och målet, 20 av dem bara mellan Skåreskär och mål. Tittar man på plotten är det några slag vi bara åker fram och tillbaka. Till lsut fyller vinden i litet grand och vi kan glida igenom.

I mål slutligen på exakt 32 timmar. Då är vi ordentligt tröttkörda, mest p.g.a. de sista två timmarna, och vill bara sova. Spontant känns det inte som att man måste göra om det här…

Vi får rapporter om att vi legat 25:a vid rundningen i Norge men avfärdar snabbt detta som att det måste vara fel i rapportsystemet. Vi kan omöjligt ha legat så bra till. Slutresultat blev 56:a totalt och 9:a i gruppen. Helt OK med tanke på att vi bara haft som ambition att ta oss i mål (och att inte gå på grund men det sket sig).

Lärdomar från racet blir att Leif nog måste investera i åtminstone en ny fock om vi ska racea mer. Och en infocker. Samt bätte uväxling på backstagen. Och att sova mer. Annars har det mesta fungerat.

Två dagar efter känns det som att man kanske kan tänka sig att göra om det. Kanske…